Teknikgrenarnas upplägg fortsätter att diskuteras, nu senast i Expressen efter Diamond League-galan i Oslo. Bland annat pratar världens bäste stavhoppare Armand Duplantis om tuffare höjningsscheman och som vanligt är intet nytt under solen. Läs artikeln här: https://www.expressen.se/sport/friidrott/armand-duplantis-kritik–vill-forandra-stavhoppet-dags-att-gora-nagot/
När millenniet var ungt, och jag likaså, gick friidrotts-VM i Edmonton och någon hade kommit på att om vi höjer ribban snabbare i höjd och stav så kommer det bli bättre. För vem? Ja, det var oklart. Det påstods, som jag förstod och minns det (men jag kan både ha förstått och minnas det fel), att tidernas då bäste stavhoppare låg bakom nyordningen.
I herrarnas höjdhopp kördes finalupplägget 2.20-2.25-2.30-2.33-2.36 (aldrig vare sig förr eller senare har den tredje höjden i en VM-final varit så hög som 2.30) och i damernas dito det jämförbart något mildare 1.85-1.90-1.94-1.97-2.00-2.02. Vad hände då? Tja, fort gick det ju och rätt dåliga tävlingar blev det också.
I herrfinalen genomfördes totalt 69 hopp. 27 av dessa klarades medan 42 revs. I damernas tävling var siffrorna 88 hopp, 35 klarade och 53 rivningar. Så på två höjdfinaler gjordes sammanlagt 157 hopp och drygt 60%, eller tre av fem, av dem revs.
I Rio 2016 råkade 17 damer klara kvalgränsen 1.94 i höjdkvalet. Något som ledde till ett smått absurt höjningsschema i finalen i ivern att få tävlingen överstökad så fort som möjligt: 1.88-1.93-1.97-2.00.
Av de sjutton deltagarna var det ingen som i finalen klarade mer än tre hopp, vilket fyra stycken mäktade med. Övriga tretton klarade således en lägre höjd (1.93) i finalen än vad de hade gjort i kvalet. Segerresultatet 1.97 var till och med lägre än i sjukampen i samma mästerskap där två kvinnor klarade 1.98. Av 104 genomförda finalhopp revs 71 stycken, eller lite drygt 68%.
Tuffa höjningsscheman leder otvivelaktigen inte bara till snabba tävlingar, det leder också till fler rivningar än klarade hopp. Och vad vill publiken allra helst se? En hoppare som klarar eller en hoppare som river?
Samtidigt förstår jag Armands inspel. Han är solklar världsetta i grenen och klarar på daglig basis höjder som hans konkurrenter får slita ihjäl sig för att klara en enda gång i livet. Det är klart att det skulle gynna honom och hans jakt på världsrekord om tävlingarna gick snabbare och om han, så att säga, blev av med kanonmaten så fort som möjligt.
Men i vanlig ordning är jag långt ifrån först på bollen i den här frågan. Innan vi går vidare och tittar på andra sätt att snabba upp tävlingar kan den som vill grotta ner sig lite extra med fördel klicka på den här länken för ett utmärkt exempel:
https://arkiv.friidrott.se/nyheter/statanalys/2013/iem13hojning.aspx
Sådär, då har alla fått mer kött på benen och vi tar istället tag i frågan: Går det inte att göra tävlingarna snabbare på något annat sätt?
Jo, det är klart att det gör, är det lika enkla som självklara svaret.
I min ungdom, som är så längesedan att det inträffade samtidigt som Vasco da Gama körde moppe, hade höjdhoppare 90 sekunder på sig att påbörja sitt hopp. Nu för tiden har man istället 60 sekunder på sig och det har man haft nästan så länge jag kan minnas. Jag vet faktiskt inte exakt när den förändringen gjordes, men är det av intresse misstänker jag att det finns andra som vet.
För ett par år sedan testade World Athletics att dra ner den där tiden till 45 sekunder istället. Det blev inte speciellt lyckat utan bara ett stressmoment. Dessutom är det ytterst få hoppare som tar de där 60 sekunderna i anspråk i vilket fall som helst. Rent mentalt kändes det uppenbart jobbigt att kapa bort 15 sekunder. Men framförallt är det inte där problemet ligger.
En sak som jag försökte mig på att anföra, utan någon vidare framgång, redan för tjugotalet år sedan var följande: Om man har tolv hoppare i ett startfält och alla tolv är goda för höjder omkring 2.30 så är det bara att vispa av de första, exempelvis, två höjderna i en tävling. I princip alla klarar ändå 2.15 och 2.20, så varför inte försöka hålla lite högre tempo i tävlingen – både från funktionärernas och hopparnas sida. När det blir högre och färre hoppare kvar, kan man i gengäld dra ner lite på tempot och bygga upp spänningen.
Funktionärernas roll är också oerhört viktig. Upp med ribban så fort det går, ställ allting i ordning och piska på hopparna att göra sitt försök – ungefär så. Och ärligt talat (det här är kontroversiellt till och med för mig) om ribban ligger på någon av de där lägre höjderna i tävlingen, höjder som inte är vare sig personbästa eller ens årsbästa för någon hoppare i startfältet, då kanske det inte är livsviktigt att ribban ligger exakt på mikrometern när på, exempelvis, 2.15. Man kanske inte måste lägga tid på att gång på gång på gång kontrollmäta höjden?
Ytterligare en sak för att få upp tempot är förstås att undvika kollisioner. Vrider man höjdhoppsmattan 90º så att hopparna springer längs gräset istället för mot detsamma slipper man ha en massa höjdhoppare ute på rundbanan – och det är onekligen rätt skönt för alla inblandade. På samma sätt kanske man inte ska gapa efter för mycket och försöka köra både höjd, stav, spjut och kula i samma kurva samtidigt som man ställer ut häckar på löparbanan. Bara en tanke.
Ett annat grepp man kan ta till är att till exempel låta hoppare och kastare göra sina försök även om man presenterar löpare som står på startlinjen. Ja, det måste vara tyst på arenan inför ett startskott (annars blir allting bara ännu långsammare), men nog kan vi alla överleva om någon hoppar längd, kastar diskus eller gör ett stavhopp samtidigt som speakern ägnar fem minuter åt att berätta om vilka som ska springa 800 meter?
En annan evig stötesten är den enorma övertron till tekniken. Det går fortare att mäta ett längdhopp med måttband än med videoanalys och det går snabbare att kratta en grop med kratta än en maskin som plattar till sanden. I Florens Diamond League här om veckan tvingades ju arrangören efter en del rabalder (ett övertramp av Khaddia Sagnia som hela världen utom arrangörernas egen teknik såg klart och tydligt) ställa ner en livs levande människa att titta på plankan för att se om hoppen var godkända eller inte. Men det ser inte riktigt lika häftigt ut, det erkänner jag. Men som min far brukar säga, skulle man genomföra en ungdomstävling i samma tempo som ett VM skulle den inte ta en helg utan en hel vecka i anspråk.
Mindre startfält är förstås också en möjlighet. Är det för mycket med tolv hoppare? Något som det trots allt är i de internationella mästerskapsfinalerna. I stavtävlingen i Oslo var det tio till start. Ska det kanske bara vara åtta? Eller till och med sex? Risken med små startfält är dock att man riskerar att gå miste om den där lite okände hopparen eller kastaren som har sin stora dag i livet och får det där stora genombrottet som publiken minns och tar med sig hem. Men samtidigt är det oerhört skönt, som aktiv, om man tillhör den där utvalda skaran som alltid får vara med på de stora galorna.
Avslutningsvis är dock faktiskt den stora frågan för vem vi vill att tävlingarna ska gå fortare. Är det för publiken på plats, är det för TV-tittarna eller är det för de aktiva? Publiken på arenan har trots allt betalat för att titta på friidrott och vill antagligen se bra tävlingar – som i spännande och med goda resultat. TV-tittarna får däremot sällan eller aldrig se speciellt många hopp och kast oavsett hur gärna de vill och de aktiva är ganska vana vid att saker tar tid. Men ja, återigen, för någon som är så överlägsen som Mondo är så förstår jag att han vill upp på höga höjder så fort det bara går. Och ja, världsrekord kittlar alltid, både aktiva, media och publiken på plats och i TV-sofforna.
Allra, allra sist kan man ju, som alltid, fundera lite på varför saker inte ska få ta tid. För det är ju inte jättemånga som skriker om att fotbollsmatcher borde vara 2×30 minuter istället. Varför håller tennisspelarna på och spelar fem set, det räcker väl med tre?v 72 hål i golf, 36 borde väl vara fullt tillräckligt? Men varför ska ni hålla på och cykla runt hela Frankrike, ta ett mindre land som Andorra till exempel. I den jämförelsen kanske det inte är någon större fara på taket om en stavhoppstävling pågår i två timmar istället för en och en halv?
/ Stefan Holm
