Tamberi första gången
Första gången jag såg Gianmarco Tamberi tävla var vid EM i Helsingfors 2012. Då hade han blått hår. Jag undrade onekligen vad det där var för en tjomme och jag ska ärligt säga att jag inte såg en framtida storhoppare i honom. Det blåfärgade håret visade dock på en friidrottare som älskade att bjuda på sig själv – något som alltid riskerar att slå tillbaka om inte resultaten kommer.
Twitter exploderade
I början av augusti 2015 exploderade friidrottstwitter med nyheten om att samme Tamberi slagit nytt italienskt rekord med 2.37 i Eberstadt. Redan då hade han gjort sig känd som ”half-beard” då han hade för vana att raka bara halva ansiktet. Dagen efter Eberstadtävlingen slog det mig att det vore intressant att kolla vem som kommit tvåa och trea bakom Tamberi. Döm om min förvåning när det visade sig att Tamberi kommit tvåa – bakom kanadensaren Derek Drouin. För mig sa det dock en hel del om vilken status Tamberi redan då hunnit uppnå bland friidrottsfans i världen. Han var ännu inte bäst, en femteplats på EM var bästa mästerskapsplaceringen i karriären, men han var den man snackade om.
Tamberi högst och favorit men missade OS
Vid VM ett par veckor senare var det återigen Drouin som vann. Tamberi slutade åtta.
Året efter, OS-året 2016, var det däremot Tamberi som var nummer ett. Han vann inomhus-VM i Portland på 2.36 efter att ha klarat både 2.29 och 2.33 i sina respektive tredje försök. Den segern följde han upp med att vinna också EM i Amsterdam i juli och ganska exakt en månad innan OS klarade han 2.39 i Monaco – personbästa och italienskt rekord.
Men sedan slog katastrofen till. Med ribban på 2.41 vek sig foten i upphoppet, ett ligament slets av och operationer följde. Det skulle dröja mer än två år innan han klarade 2.30 igen.
Och så kom Barshim och hoppade 2.40
Samtidigt som Tamberi äntligen tog sig över 2.30 igen satt en annan höjdhoppare med foten i gips hemma i Qatar. I början av juli 2018 hade nämligen Mutaz Essa Barshim klarat 2.40 och testat på världsrekordhöjden 2.46 i ungerska Székesfehérvár när olyckan var framme. Han drabbades av en skada närmast identisk som den som Tamberi råkat ut för två år tidigare.
Dominerade grenen i många år
Barshim var så långt kommen i karriären ansedd som världens bäste höjdhoppare. Han var regerande världsmästare och även om han inte alltid vann allt var det han som hade det bästa personbästat bland de aktiva hopparna med 2.43 och han hoppade nästan alltid en bit över 2.30. 2.40-hoppet den där olycksaliga dagen i Ungern var till exempel hans trettonde tävling över drömgränsen, bara Javier Sotomayor har fler – och ingen har, under godkända förhållanden, klarat höjden sedan dess.
Kom tillbaka och försvarade VM-titeln
Vägen tillbaka skulle gå fortare för Barshim än vad den gjorde för Tamberi – men den skulle för den sakens skull inte bli enkel. Den givna målsättningen var förstås att komma tillbaka till hemma-VM i Doha och försvara det guld han vunnit i London två år tidigare. Men när kvalet inleddes på Khalifa International Stadium hade Barshim hoppat blott tre tävlingar under 2019: 2.27 i Sopot och London samt 2.20 i Lausanne. Han var med i medaljsnacket mer utifrån sitt namn än sin visade form.
Men det som hände inför ögonen på hemmapubliken kommer det kunna skrivas idrottspsykologiska böcker om. 2.29 i kvalet visade att det fortfarande fanns kvalitéer. Men efter två rivningar på 2.33 i finalen tycktes drömmen om ännu ett VM-guld stanna vid just en dröm. Exakt i det ögonblicket hände något. Det var som att han glömde bort skadan och rädslan för att det skulle hända igen. I det tredje försöket på 2.33 flög han över ribban lika lätt som i fornstora dagar. Sedan följde han upp det med att klara både 2.35 och 2.37 i första försöken.Guldet var säkrat och för första gången någonsin hade en manlig höjdhoppare försvarat en VM-titel.
Sedan kom Tamberi tillbaka
Berättelsen om Tamberi och Barshim tar dock inte slut där. Snarare tvärtom. För när 2019 övergick i 2020 fanns två höjdhoppare som bar på precis samma dröm – drömmen om att vinna OS. Barshim hade slutat tvåa både i London 2012 och i Rio 2016. Tamberi hade missat finalen i London och alltså aldrig fått chansen att tävla i Rio. Med andra ord var det i Tokyo som en av dem skulle kunna kröna karriären med att bli olympisk mästare.
Men det kom en pandemi emellan och 2020 blev ett förlorat år. Barshim tävlade inte alls och Tamberi nådde aldrig högre än 2.31. Det nyblivna OS-året, alltså 2021, tävlade Barshim ytterst sparsamt. Han kom till Tokyo med bara fyra tävlingar i bagaget: 3×2.30 plus en på 2.25. Tamberi hade tävlat betydligt flitigare och hoppat 2.35 inomhus som högst, men också haft tre av fem utomhustävlingar på 2.24 eller lägre. Det kändes på förhand långt ifrån givet att någon av dem skulle vinna den eftertraktade guldmedaljen i Tokyo.
Det gick inte att skilja dem åt
I ett långt förhandsinlägg på Facebook konstaterade jag att hjärtat tippade Barshim som mästare, att hjärnan sade Mikhail Akimenko och att segerhöjden borde hamna på 2.37. Men vad som hände vet ni redan och bilderna av ögonblicket har blivit klassiska. De två har båda gått felfria över 2.37 och sedan rivit tre gånger om på 2.39, alltså väntar omhoppning om guldet. Eller inte.
”Can we have two golds?” säger Barshim med en frågande ton till huvuddomaren och får ”It’s possible” till svar – sen tittar Barshim på Tamberi och ögonblicket när båda förstår vad det innebär är idrottshistoria.
Personligen tycker jag att guld inte ska delas. Jag satt hemma framför teven och var upprörd när Mariya Kuchina och Kamila Licwinko delade höjdhoppsguldet vid inomhus-VM i Sopot 2014. Men jag är inte sämre än att jag kan frångå mina principer. För det var ju inte vilka två som helst som delade det där guldet i Tokyo. När Tamberi gick skadad var Barshim ett stort stöd i hans rehab. När Barshim gick igenom samma sak fanns Tamberi där och stöttade honom. De hade en historia ihop och skulle några dela ett guld så var det väl ändå dem.
Att undertecknad dessutom fick äran att dela ut medaljerna till dem gjorde ärligt talat inte saken sämre. Ett olympiskt friidrottsguld hade inte delats sedan herrarnas stavhopp 1904 och för någon som älskar idrottshistoriska ögonblick var det synd att klaga. Det manliga höjdhoppet är dessutom den enda friidrottsgrenen i OS där ingen vunnit mer än en gång – och nu är det också den enda grenen som haft fler vinnare än OS-finaler. Bara en sådan sak.
Vad får vi se på BAUHAUS-galan?
Det för oss alltså fram till Bauhausgalan 2023. Jag skrev ovan att Barshim tävlat ytterst sparsamt de senaste åren, ja, faktum är till och med att han inför VM i Eugene i somras inte ens hade en världsranking eftersom han tävlat för lite. Men VM vann han ändå, för tredje gången i rad.
Med ett fjärde raka VM-guld i sikte blir alltså Bauhausgalan ett viktigt steg på vägen mot Budapest och det finns två saker vi kan vara säkra på inför drabbningen på Stadion den 2 juli. Det ena är att Barshim kommer att hoppa lika fjäderlätt som alltid, det andra att Tamberi kommer få igång publiken och inte kommer att ge sig i första taget. Om den senare sedan kommer att ha halvt skägg eller blått hår får framtiden utvisa.
/ Stefan Holm
