I samband med friidrotts-VM i London 2017 var jag med och jobbade för TV4. När det drog ihop sig till 400 meter häck fick kanalens redaktör Fredrik Olofsson en känsla av att Karsten Warholm nog skulle kunna överraska. Alltså skulle vi se till att följa honom lite extra, intervjua honom i mixed zone efter varje lopp han sprang och se till att ha en extra kamera på honom. Olofssons känsla var att norrmannen skulle kunna ta medalj.
Exakt varifrån han fick den där känslan vet jag inte. Visserligen hade Warholm vunnit både Bislett Games och Bauhaus-galan tidigare samma sommar och dessutom slagit norskt rekord av bara farten. Men faktum var att han inte var bättre än nia på världsårsbästalistan inför mästerskapet. Men 400 meter häck var en helt öppen gren, alla slog alla och tiderna var inte speciellt nära det 25 år gamla världsrekordet. Sen gick det som det gick. Olofsson fick rätt – Warholm skar mållinjen på 48.35 och vann sitt första VM-guld.
Men det var efter det som det verkligen hände något – både med Warholm och med grenen.
Utvecklingen på 400 meter häck från OS 1992
Vid OS i Barcelona 1992 vann Kevin Young guldet på tiden 46.78. I och med det slog han legendaren Edwin Moses nio år gamla världsrekord på 47.02. I samma mästerskap, om än i semifinalen, sprang svenske Niklas Wallenlind på 48.35. Svenskt rekord då, fortfarande Sverigetvåa genom tiderna bakom Sven Nylander och exakt på hundradelen alltså lika snabbt som Karsten Warholms segertid vid VM 25 år senare.
För 2017 var 400 meter häck för herrar en gren som kändes märkligt svag. Tio-i-topp genom tiderna bestod av exakt noll resultat gjorda på den här sidan millennieskiftet och tider under 48 sekunder var inte direkt vardagsmat. Det var heller inte någon speciellt populär gren att ha med på stora galor som Diamond League.
Nu, sex år senare, är bilden en helt annan: Av historiens 27 snabbaste lopp, 47.12 eller bättre, härstammar nämligen 24 stycken från de senaste fem säsongerna. Övriga fyra av de 27 snabbaste tiderna är från åren 1983, 1991, 1992 och 1998. Det är, utan att överdriva det minsta lilla, en fullkomligt osannolik utveckling. 2018 blev qatariern Abderrahman Samba historiens andra löpare under 47.00 när han i Paris klockade in på 46.98, och då hade Rai Benjamin redan hunnit springa på 47.02 den sommaren. Året efter tangerade Benjamin Sambas sin tid medan Warholm tryckte till med 46.92. Inom loppet av ett drygt år hade världen fått se tre nya löpare gå under drömgränsen 47 sekunder. Den gräns som Kevin Young alltså varit ensam under sedan 1992! 2020 blev ju vad det blev, men för säkerhets skull lyckades Warholm ändå sänka sig till 46.87, på Stockholms Stadion, och hade slagit personbästa varje år som han tävlat i grenen. Det var även Europarekord. Det världsrekord som stått sig så otroligt säkert i så många år hängde onekligen plötsligt väldigt löst. Ändå var nog ingen riktigt redo för vad som komma skulle.
Världsrekorden kom 2021
Det hängde onekligen i luften att Warholm skulle lyckas klippa rekordet hemma på Bislett den 1 juli 2021. Det gjorde han också, med 46.70 kunde han nu titulera sig tidernas snabbaste man på ett varv runt en friidrottsbana med tio stycken 91.44 cm höga häckar i vägen.
Och nog hängde det återigen i luften att rekordet skulle kunna putsas vid OS i Tokyo en månad senare. Det gjorde det inte. Putsades alltså. Istället fullkomligt krossades det rekordet. Jag var en av få som satt på läktaren i den japanska huvudstaden den där förmiddagen och jag var helt säker på att klockan visade fel. Tider under 47.00 på 400 meter häck är ovanligt – under 46.00 fanns inte ens på kartan. Men 45.94 blev det och i ett huj hade ytterligare 76 hundradelar kapats bort – och i samma lopp flyttades dessutom den forne världsrekordhållaren Young ner till fjärdeplatsen genom tiderna.
Det var ungefär lika omvälvande, misstänker jag, som när Bob Beamon en gång hoppade 8.90 på OS i Mexico 1968.
2022 ett mellanår för Warholm
2022 blev dock ett hack i utvecklingskurvan för Warholm. En skada redan i årsdebuten i Rabat följdes upp med en sjundeplats på VM i Eugene. Ett VM som vanns av brassen Alison dos Santos – som dessutom hade fräckheten att sno Warholms stadionrekord i Stockholm som uppladdning. Det blev visserligen EM-guld i München för Warholm, men inte speciellt många lopp sprungna och ”bara” 47.12 som årsbästa. Men fortfarande en tid som alltså var mer än sekunden snabbare än det resultat som han vann sitt första VM-guld på. Nu är frågan, vad vi kan förvänta oss av den vindsnabbe norrmannen den kommande sommaren?
2023 ett spännande 400 meter häck år
Inomhus blev det guld på 400 meter vid EM i Istanbul, att lägga till den titel han vann i Glasgow för fyra år sedan. Enligt rapporterna har träningen gått bra sedan dess, Warholm själv säger sig vara bättre tränad än någonsin – men är också väl medveten om att det inte är någon garanti för nya rekord. Allra minst när rekordet som ska slås är så makalöst bra som hans eget. Tränaren Leif Olav Alnes å sin sida konstaterar att ”bra gjort är bättre än bra sagt” – med andra ord handlar det om att låta resultaten tala. Men skadan från ifjol är läkt och kanske, funderar Warholm, kanske skadan kan föra något positivt med sig: Hungern finns där, men också tacksamheten över att vara frisk och att kunna göra det han älskar. Något som borde kunna räcka långt, bara det.
Warholms årsdebut är planerad till Bislett Games, förstås, i Oslo den 15 juni och sen är det alltså frågan vad klockan stannar på i Stockholm den 2 juli. 46.87 är det snabbaste norrmannen själv sprungit på Stadion, det gjorde han 2020, men sedan ifjol tillhör alltså banrekordet dos Santos med 46.80.
/ Stefan Holm
