Det var Victor Balck – den svenska idrottens fader – som …

… genom sin avgörande insats i den Internationella Olympiska Kommittén säkrade de femte Olympiska spelen 1912 till Sverige och Stockholm. När beslutet slutligen var fattat var det upp till den enda nationella idrottsorganisationen, Sveriges Centralförening för Idrottens Främjande, att bygga upp en arena för spelen, att rekrytera en erfaren arkitekt och att välja en lämplig plats för framtidens Olympiska Stadion. Valet föll på en ung och framgångsrik arkitekt, Torben Grut. Han växte upp i ett litet hus i Västergötland, men med danska föräldrar.

Grut har också utarbetat designen för många stilfulla figurer på den mönstrade tegelstensfasaderna, klockan på Klocktornet, staketet runt arenan, båda valrosshuvudena vid de båda tornen och skulpturerna av Ask och Embla (de första människorna i nordisk mytologi) som pryder Klocktornet. Som en extra begivenhet tänkte han att stadionarenan skulle prydas av 80 skulpturer i sten och bygga granitblock på den yttre fasaden.

Det var diskussioner om flera möjliga lägen: Friesens park på den södra delen av Djurgården, områden på Lidingö och i Råsunda, ett på Laudugårdsgärdet och en uppfräschning och tillbyggnad av nyss invigda Östemalms IP, norr om Valhallvägen. Men på denna speciella plats, hade kommittéer för Djursholms och Lidingös friidrottsverksamhet planer på att bygga ett gemensamt stadion. Den näst bästa platsen valdes, Idrottsparken, ett nära område norr om Valhallavägen mellan Lidingövägen (då Sturevägen) och Drottning Sofias väg. Området mellan de tre vägarna och den norra åsen var tillräckligt stort för ett stadion med en fyrahundrametersbana och läktare.

Huvudarenorna som byggdes för Olympiaderna i Paris 1900, S:t Louis 1904 och London 1908 hade varit tillfälliga arenor ämnade bara för spelen. Från början hade man tänkt sig något liknande i Stockholm, en tillfällig arena i trä till en kostnad av 300 000 kronor som skulle finansieras av ett lotteri för hela Sverige under ledning av Centralföreningen. Planerna ändrades och Torben Grut fick i uppdrag av föreningen att skapa ett permanent stadion i cement, sten och tegelsten.

Grut gav byggnaden formen av en magnet med ben mot det norra berget. Arenan var kompletterad med två utsmyckade torn och en vacker kurvbyggnad mot Valhallavägen, inspirerat av Colosseum i Rom. Det öppna området mellan Valhallavägen och byggnaden skulle bli en vacker träpark. Byggnadens material skulle vara svenskt. Grunden bestod av Vätogranit och handgjorda tegelstenar från Helsingborgs Ängtegelfabriks AB (400 000 tegelstenar). Firman Kreuger&Toll fick uppdraget och kostnaden av byggandet var lite mer än 1,3 miljoner svenska kronor. Genom avsaknad av donationer, blev aldrig det stora planerade programmet slutfört, men tegelstenarna finns fortfarande där.

Stockholms Olympiastadion blev en skola för liknande arenor i andra länder och har blivit ett monument sedan början av 1900-talet. Fondläktaren, mellan de två tornen, är helt ombyggd, omklädningsrum är uppfräschade och under läktaren finns den stora Torben Grut-salen. Olympiska Spelen var en stor succé, speciellt på organisatoriskt och Sverige var den främsta nationen i poängtabellen. Trots en rekordmässigt regnig sommar, var vädret under spelen strålande. 
Stockholms Stadion har fortfarande “världsrekord i världsrekord” inom friidrott med 83 stycken. Det gör den till friidrottsvärldens “all-star”-arena.